Bygget på Tusenfotingen reser sig.

Det är inte utan efter 35 år i byggsvängen får ett visst sug i kroppen när man ser ett hus växa upp.. De tär ju så att man numera bara kommer ihåg de goda stunderna.. Inte när man stod i snöglopp, blåst/regn och även i tryckande värme.. Ibland var jobbet mycket tungt och när ackordet började strula var det inte roligt..
Men den sociala biten var övervägande mycket givande och man behöver ha jobbat på byggen för att förstå den.. Många av våra idag korrekta skulle inte stå ut någon längre tid.. Tyvärr är facket inte längre med i den biten utan de har fallit för det som skall vara helt korrekt..

Men ändå när jag cyklar förbi ett bygge av den lite större arten så kan jag få en känsla av saknad, men sedan tänker jag på vad min kropp nu skulle orka med och då går saknaden över till nostalgi..
Nu har man börjat resa väggar och hisschakt och det är till stor del ett prefabricerat byggande som pågår. Platsgjuten är bottenplattan och några fogar skall visst gjutas också.. Samt så skall man lägga vad jag förstod ett filigranvalv som man gjuter ovanpå, ofta förstärkt med armering.. Om det blir billigare vet jag inte men i och med att det är förarbetat så går det fortare.